Frågan som ofrånkomligen dyker upp, har detta blivit detta vanligare? Är rasism och nazism på frammarsch i Sverige?
Mitt spontana svar skulle vara nej. Jag kan inte påminna mig när jag senast såg ett hakkors ritat på en vägg och jag har aldrig sett svenskar kasta sten på invandrare.
Sedan läser jag artikeln en gång till, tänker efter och finner att många av påhoppen verkar komma från vanliga svenskar i tillsynes vardagliga situationer. Kvinnan på cykel, den affärsklädde damen och skolbarnen som kastar snöboll. Hmm, nu blev det jobbigt, tänker jag, men hoppas ändå att det rör sig om marginella företeelser.
I alla samhällen finns en liten klick personer som har en rasistisk ideologi. De ser ner på andra folk och tycker att de av naturen är sämre/oärligare/latare/mindre sympatiska. Jag tror inte nödvändigtvis påhopparna i artikeln tillhör den gruppen. De kan tyvärr vara vanliga Svenssons som tappar greppet för att det känner sig maktlösa. Maktlösa över att inte kunna påverka när de ser sin omgivning förändras till något de inte känner sig hemma i. För vem tillåts ostraffat ifrågasätta immigrationspolitiken? När orden tryter tar nävarna vid, och på samma sätt, när orden kväses tar nävarna vid.När det brister för denne Svensson skiljer han inte på person och sak. Han ger sig tyvärr på den enskilde invandraren utan tanke på att det är en människa av kött och blod. När jag sen konstaterar att mediaetablissemanget hänger sig åt en snarlik företeelse så ser jag hur cirkeln sluts. Enligt min åsikt väljer media ofta att inte särskilja kritik mot immigrationspolitiken från (mindre rumsren) kritik riktad mot invandrare. Raskt slår man ordet rasist i huvudet på samtliga. Detta föder naturligtvis uppgivenhet och därigenom får vi en onödig polarisering.
Medan artikelförfattaren stämplar "hat" i pannan på dessa desillusionerade Svenssons så söker jag hellre ett ord som desperation. Trots detta kan handlingarna inte urskuldas.
Givetvis gör Niklas Orrenius gör helt rätt som kritiserar de som går över gränsen men vore det inte befriande att för en gångs skull få höra ett fortsatt resonemang?
Istället för att skuldbelägga ett helt folk, "Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion", kunde man fråga sig vad problemen är symptom på. Är det otänkbart att våra strävanden efter mångkultur faktiskt har gått för långt? Måste det vara fel på folket när svårigheter uppstår? Det vore klädsamt om journalisterna någon gång kunde ifrågasätta ideologin som drivit på den extremt höga invandringen som Sverige haft.
Den som följer med i media ser onekligen att det ofta uppstår friktion på ställen där vitt skilda kulturer möts. Logiken borde då säga en att det är lättare att lyckas med integration om antalet nyanlända begränsas. Det verkar inte finnas någon sådan insikt hos styrande politiker. Har man redan gett upp integrationen? Med tillräckligt stor mix så finns inget "svenskt" att integrera till.För Niklas Orrenius är det inte anmärkningsvärt att en tredjedel av eleverna i sin dotters klass kommer från muslimska hem. Troligen kommer det inte heller vara problematiskt för honom när två tredjedelar är muslimska barn. Finns det någon gräns för Niklas? 90%? Troligen inte. Detta pga att han och hans gelikar har gjort migrationsfrågor till att handla om människovärde.
Expressens Ulf Nilson som kommenteras i artikeln säger att "vi svenskar" är på väg att "avskaffa oss själva". För Niklas är detta provocerande. Men i sanningens namn, är det inte ett ganska träffande uttryck för städer som Malmö och Södertälje där andelen invandrare utgör 40 - 50 %? Med en fortsatt hög invandringstakt så kommer det dessa siffror givetvis även gälla riket. Det är föga troligt att förloppet blir lika smärtfritt som i Niklas dotters klass.
Men en svensk tiger. Inga politiska partier (utom kamikaze-piloterna) vågar ta i den känsliga frågan.Niklas Orrenius skriver att han "längtar åter efter att bo i ett annat land än Sverige". Är det därför han gärna ser att världen kommer till Sverige?
Tro det eller ej, men många svenskar vill bo i Sverige för att det är just Sverige.
Även fast "Hur blir man en människa i hatarens ögon?" är en ytterst befogad fråga så är även detta en befogad fråga:
Hur blir man en icke-rasist i mångkultur-fanatikerns ögon?
Kul att du läste och kommenterade på min blogg!
SvaraRaderaJa, Sveriges invadrings- och integrationspolitik behöver verkligen ses över. Behöver mer sägas? Som du skriver, hur integreras man till något svensk när man inte kommer till något "svenskt"? För övrigt tycker jag inte att invandrare ska stöpas i någon "svenskform", men det är viktigt att förstå hur det svenska samhället fungerar och vilka normer som finns.
Tycker att din frågeställning på slutet är väldigt intressant. Ibland finns tillfällen då omvänd rasism uppstår, och det är ju inte heller bra. Som jag skrev i mitt blogginlägg så har jag försvarat den svenska killen som fick skulden när han själv hade fått stryk av en invandrarkille. Allt för att lärarna var rädda för att anses som rasistiska.
Det gäller att inte se på enskilda handlingar, utan till ett större perspektiv. Om jag negativt särbehandlar en invandrare i något sammanhang och en "mångkultur-fanatiker" ser mig i det ögonblicket blir jag kanske sedd som rasist. Vad denne fanatiker kanske inte då vet är att jag skulle gjort likadant mot en svenne?
Det är inte lätta frågor det här och kommentaren blev bra mycket längre än vad jag tänkt. Och lite väl flummig kanske. Är det så viktigt då vad andra tycker och tänker? Ser någon mig som rasist så får det stå för denne någon, men innerst inne vet jag att jag tror på alla människors lika värde. Spelar det roll?
Tack för kommentaren Sofia. Väl talat och jag håller med om att det är kluriga frågor.
SvaraRadera